Tomas Tranströmer läser sin dikt ”Allegro”

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:
”Vi ger oss inte, men vill fred.”

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.

ur ”Den halvfärdiga himlen” 1962

Ola Torbiörnson läser sin dikt Gloria

Gloria

I.

Februari. Gloria njuter av sin
utsikt från hotellrummet. Palmens våta
hand försöker fånga de tunna moln som
far över havet.

Regnet smattrar ner på terrassen, ger mig
rytmer och ackompanjemang till hennes
monologer. Fria fragment ur livet,
allting och inget.

II.

Dina minnen tränger sig sakta genom
sprickan ner till drömmarnas våglandskap. Där
ligger parkens frukter i högar. Har du
väntat så länge?

Vart tog allt vårt lidande vägen? Men du
fångar månens baksida under ögonlocken.
Vi är bortglömda hos varandra,
blekare, tysta.

• till Poeternas Estrad på Mosebacke, 15-årsjubileum
  i november 2000

Gloria
I.

February. Gloria is enjoying her view

from the hotel room.

The wet hand of a palm tree

is trying to catch

grey clouds sailing over the sea.
The rain patterns on the terrace,

gives me rhythms and accompaniment

to her monologues.

Obscure fragments of life.

Everything and nothing.

II.

Your memories move into the crack

to the shapes of a dreaming landscape.

There the fruits of the park lie in piles.

Have you waited so long?
Where are our sorrows?

But you catch the backside of the moon

under your eyelids.

We are forgotten in each other.

We are paler, silent.

estraden.org

Tomas Tranströmer läser sin dikt Epigram

Epigram

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar
och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

Epigram

Capitalism’s buildings, the hives of the
killer-bees, honey for the few.
There he served. But in a dark tunnel he spread
his wings
and flew when no one was looking. He had to live
his life again.