Arkiv för juni 2010

Joseph Brodsky – From nowhere with love   Leave a comment

From nowhere with love
Joseph Brodsky

Ниоткуда с любовью, надцатого мартобря,
дорогой, уважаемый, милая, но неважно
даже кто, ибо черт лица, говоря
откровенно, не вспомнить, уже не ваш, но
и ничей верный друг вас приветствует с одного
из пяти континентов, держащегося на ковбоях;
я любил тебя больше, чем ангелов и самого,
и поэтому дальше теперь от тебя, чем от них обоих;
поздно ночью, в уснувшей долине, на самом дне,
в городке, занесенном снегом по ручку двери,
извиваясь ночью на простыне —
как не сказано ниже по крайней мере —
я взбиваю подушку мычащим «ты»
за морями, которым конца и края,
в темноте всем телом твои черты
как безумное зеркало повторяя.

From nowhere with love
Joseph Brodsky

From nowhere with love the enth of Marchember sir
sweetie respected darling but in the end
it’s irrelevant who for memory won’t restore
features not yours and no one’s devoted friend
greets you from this fifth last part of earth
resting on whalelike backs of cowherding boys
I loved you better than angels and Him Himself
and am farther off due to that from you than I am from both
of them now late at night in the sleeping vale
in the little township up to its doorknobs in
snow writhing upon the stale
sheets for the whole matter’s skin –
deep I’m howling ”youuu” through my pillow dike
many seas aways that are milling nearer
with my limbs in the dark playing your double like
an insanity-stricken mirror.

translated by the author

En minnesvärd kväll i september 1993 besökte Joseph Brodsky estraden på Mosebacke.
På scenen framförde han sin poesi på sitt modersmål ryska, tolkad till svenska av Bengt Jangfeldt.
Men på slutet av sitt framträdande överraskade han också publiken med en del nyskriven poesi på engelska.

Tomas Tranströmer – Epilog   Leave a comment

Tomas Tranströmer läser sin dikt Epilog

Epilog

December. Sverige är ett uppdraget,
avtacklat skepp. Mot skymningshimlen står
dess master kärvt. Och skymning varar längre
än dag – den väg som leder hit är stenig:
vid middagstiden först når ljuset fram
och vinterns Colosseum reser sig,
belyst från overkliga moln. Då stiger
med ens den vita röken svindlande
från byarna. Oändligt högt står molnen.
Vid himmelsträdets rötter bökar havet,
förstrött och liksom lyssnande till något.
(Osynligt färdas över själens mörka,
bortvända hälft en fågel, väckande
de sovande med sina rop. Så vrids
refraktorn, fångar in en annan tid,
och det är sommar: bergen råmar,
stinna av ljus och bäcken lyfter solens glitter
i genomskinlig hand … Allt sedan borta
som när en filmremsa går av i mörkret.)

Nu genombränner aftonstjärnan molnet.
Träd, gärdsgårdar och hus förstoras, växer
i mörkrets ljudlöst störtande lavin.
Och under stjärnan framkallas alltmer
det andra, dolda landskapet som lever
konturers liv på nattens röntgenplåt.
En skugga drar sin kälke mellan husen.
De väntar.

Klockan 18 kommer vinden
och spränger fram med dån på bygatan,
i mörkret, som en ryttarskara. Hur
den svarta oron spelar och förklingar!
I orörlighetsdans står husen fångna,
i detta brus som liknar drömmens. Vindstöt
på vindstöt flackar över viken bort
mot öppna sjön som kastar si i mörkret.
I rymden flaggar stjärnorna förtvivlat.
De tänds och släcks av moln som flyger fram,
som bara när de skymmer ljusen röjer
sin existens, likt det förflutnas moln
som jagar kring i själarna. När jag
passerar stallväggen hörs genom dånet
den sjuka hästens stamp därinifrån.
Och det är uppbrottet i stormen, vid
en trasig grind som slår och slår, en lykta
som slänger från en hand, ett djur som kacklar
förskräckt i berget. Uppbrott när det mullrar
som åskan över fähustaken, brummar
i telefontrådarna, visslar gällt
i tegelpannorna på nattens tak
och trädet hjälplöst kastar sina grenar.

Det lösgör sig en ton av säckpipor!
En ton av säckpipor som tågar fram,
befriande. En procession. En skog på marsch!
Det forsar kring en stäv och mörkret rör sig,
och land och vatten färdas. Och de döda,
som har gått under däck, de är med oss,
med oss på väg: en sjöresa, en vandring
som inte är ett jagande men trygghet.

Och världen river ständigt upp sitt tält
på nytt. En sommardag tar vinden fatt
ekens rigg och slungar Jorden framåt.
Näckrosen paddlar med sin dolda simfot
i tjärnens mörka famn som är på flykt.
Ett flyttblock rullar bort i rymdens hallar.
I sommarskymningen ses öar lyfta
vid horisonten. Gamla byar är
på väg, drar in i skogarna alltlängre
på årstidernas hjul med skatans gnissling.
När året sparkar av sig stövlarna,
och solen klänger högre, lövas träden
och fylls av vind och seglar fram i frihet.
Vid bergets fot står barrskogsbränningen,
men sommarns långa, ljumma dyning kommer,
drar genom trädens toppar sakta, vilar
ett ögonblick och sjunker åter undan –
avlövad kust står kvar. Och slutligen:
Guds ande är som Nilen: översvämmar
och sjunker i en rytm som har beräknats
i texterna från skilda tidevarv.
Men Han är också oföränderlig
och därför sällan observerad här.
Han korsar processionens väg från sidan.

Som fartyget passerar genom dimman,
utan att dimman märker något. Tystnad.
Lanternans svaga ljussken är signalen.

Ur ”17 dikter”, 1954

Postat juni 29, 2010 av estraden i svenska diktare

Bruno K. Öijer – Den Meningslösa Hettan – Sky Av Lögn   Leave a comment

Postat juni 26, 2010 av estraden i svenska diktare

Bruno K. Öijer – Steg Bakom Mej   Leave a comment

Postat juni 26, 2010 av estraden i svenska diktare

Bruno K. Öijer – Du Fick Aldrig Veta   Leave a comment

Postat juni 26, 2010 av estraden i svenska diktare

Tomas Tranströmer – Romanska bågar   3 comments

Tomas Tranströmer läser sin dikt Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda ” (1989)

______________________________________________________________________

Romanesque Arches
(translated by Robin Fulton)

Inside the huge romanesque church the tourists jostled in the half darkness.
Vault gaped behind vault, no complete view.
A few candle-flames flickered.
An angel with no face embraced me
and whispered through my whole body:
“Don’t be ashamed of being human, be proud!
Inside you vault opens behind vault endlessly.
You will never be complete, that’s how it’s meant to be.”
Blind with tears
I was pushed out on the sun-seething piazza
together with Mr. and Mrs. Jones, Herr Tanaka and Signora Sabatini
and inside them all vault opened behind vault endlessly.

Postat juni 26, 2010 av estraden i svenska diktare

Tomas Tranströmer – Schubertiana   3 comments

Tomas Tranströmer läser sin dikt Schubertiana

I
I kvällsmörkret på en plats utanför New York
en utsiktspunkt där man med en enda blick
kan omfatta åtta miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva,
en spiralgalax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken,
skyltförnstren tigger av förbipasserande, ett vimmel av
skor som inte sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider
ihop, bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av
röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna,
de framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas
Schubert i något rum därborta och att för någon är
de tonerna verkligare än allt det andra.

II
Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till
en knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan
på just den ladan i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger
under sex veckor över två kontinenter, styr mot just
denna försvinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i
några ganska vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad
”Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig
i rörelse.

III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma
skogar med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, sommar, rullar viktlös in i
framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.
lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på
att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det
plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i
den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt
förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer –
med förtroende – den blinda ledstången som hittar i
mörkret.

V
Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra
händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage,
det ser en aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga
balans: glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ” den här musiken är så heroisk”, och det är
sant.
Men de som sneglar avunsjukt på handlignens män,
de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte
är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och
tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. den långa melodin som sig själv i’alla förvandlingar, ibland glitrande och vek, ibland
skrovlig och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

ur ”Sanningsbarriären” av Tomas Tranströmer

___________________________________________________________________________

Schubertiana
(translation by Samuel Charters)
I.

Outside New York, a high place where with one glance you take in the houses where eight million human beings live. The giant city over there is a long flimmery drift, a spiral galaxy seen from the side. Inside the galaxy, coffee cups are being pushed across the desk, department store windows beg, a whirl of shoes that leave no trace behind. Fire escapes climbing up, elevator doors that silently close, behind triple locked doors a steady swell of voices. Slumped-over bodies doze in subway cars, catacombs in motion. I know also–statistics to the side–that at this instant in some room down there Schubert is being played, and for that person the notes are more real than all the rest.

II.

The human brain’s endless expanse crumpled into the size of a fist. In April, the swallow returns to its last-year’s-nest under the roof of that very barn in that very parish. She flies from the Transvaal, passes the equator, flies for six weeks over two continents, steers toward this disappearing point in the land-mass. And the man who captures the signals of a whole life in some fairly ordinary chords by five strings the man who makes a river run through the eye of a needle is a fat young man from Vienna, called “Little Mushroom” by his friends, who slept with his glasses on and got punctually behind his writing desk each morning. At which the wonderful centipedes of music were set in motion.

III.

The five strings play. I walk home through tepid forests with the ground springing under me crawl up like an unborn, fall asleep, roll weightless into the future, suddenly feel that the plants have thoughts.

IV.

So much we have to trust, simply to live through our daily day without sinking through the earth! Trust the snow clinging to the mountain slope over the village. Trust the promises of silence and smiles of understanding, trust that the accident telegram isn’t for us and that the sudden axe-blow from within won’t come. Trust the wheel-axles that carry us on the highway in the middle of the three-hundred-times magnified bee swarm of steel. But none of that is really worth our confidence. The five strings say we can trust something else. Trust what? Something else, and they follow us part of the way there. As when the lights turn off in the stair-well and the hand follows — with confidence — the blind handrail that finds its way in the dark.

V.

We crowd in front of the piano and play four-handed in F-minor, two coachmen on the same carriage, it looks slightly ridiculous. Our hands seem to move clanging weights back and forth, as if we were touching the counter-weights in attempt at disturbing the terrible balance of the great scales: joy and suffering weigh exactly the same. Annie said, “This music is so heroic,” and it’s true. But those who glance enviously at the men of action, those who secretely despise themselves for not being murderers they don’t recognise themselves here. And those many who buy and sell people and think that everyone can be bought, they don’t recognise themselves here. Not their music. The long melody that remains itself through all changes, sometimes glittering and weak, sometimes rough and strong, snail-trails and steel wire. The insistant humming that follows us right now up the depths.

Postat juni 26, 2010 av estraden i svenska diktare