Hanna Hallgren – Välfärdsstaten   1 comment

Hanna Hallgren läser sin dikt Välfärdsstaten.

VÄLFÄRDSSTATEN

Det finns en annan lösning.
de genomsnöade ögonens förakt

Det finns en annan lösning
Att krossa sina ögon mot levande stenar

Sitt minne, sin historia, språkets kulturella spasm
tingens mjölk / trångmålet / törnrosbusken

Det är slädarna
Mantelmedarna

handlingar
som föregår snön

Påsatt liksom ett plåster, som förstads-
himlen där tillfogat jorden ett sår

i smärtan som följer
i ett samhälle med stora sociala klyftor bärs rosor rosor, dödsbringande fåglar
i bäckarna, i ett avlett anletes sken Vi håller fast vid våra sparkar, o rymd
för hjärtats frånväxta rum – snööken, himlavalv, stjärnor – bilder av täta stygn, krass-
kammad längtan, våldsamma vård: ”Den vita människans olycka och omständighet
är att hon någonstans dödat människan” Vi spricker, vilken, vilken viker,
slingrar och svingar, denna dödsras, alla chanser, mod i lera, mod att under broarna,
i husvagnarna, i eldslågorna, förstäderna, att kamma sina händer, änke-
händerna, änkehuden, vi klyver tungan med tungans kniv, vi ivrare, ängla-
duken slits av / Våldet ligger alltid på lur / Och om vi inte vinner någonting /
om vi bara förlorar / all denna lyster, vi mister Vi överlämnar oss åt rädslan
Ansikten, pottaska, asklut i teskedar, skopor, kärl
De av oss som äter pärlor, maler svanar, river fjädrarna. I öppnade fönster, se
i rädslan förakt / i detta besvärliga ingenstans / snittar / nedsänkt / framkallar
i all kroppslöshet / en sociolingvistisk pornografi / Blott rättikors stumhet i köttet
En utsläckt semantisk eld inuti lutens vidd

Urartade arian till ett tomt bravurstycke? Klev ett jag ur köttet strax / Det känns
ingenting att skriva om ras, lite förakt inte mer. Lite rädsla, inte mer. Lite godhet,
inte mer. Allt att skriva utanför kroppens kontur, som ett läppstift, att två ting
är vita – oskuld och arsenik. Att elden inte bränner mig. Att historien först slår ut
då jag talar om oss, till oss / våta vintriga is / mitt ansikte i ditt hår / dina händer /
konturernas våld och det hat du måste känna / hur det förunnas dig / hur du vet
att det inte förunnas dig / Ich hasse Dich / Ich heiße Ich / und Du / Det var inga svarta
Jag älskar dig. / Nej. / Jag älskar dig. / Ja. / All den vita huden, dess signifiant
av vita gräs / av mor / den starkaste styrkan / att bli till ingen / likt en ros /

att drömma / att alla redan är döda / att förbereda sig så väl i muskelsamhället /
i kommunerna / alla är döda / lärarna och barnen / döda / att skriva utplåningens
skrift / den outtömliga glömskans / våld / indifferenta kalla blod / indifferenta
svala skrift: / ”att vara död vet ingen då inget återflöde finns, alla tårars våg, dess
vattenvägg av slaktat hopp — att sikta land, att leva” Ådror, åror, i havens rot
i det vita väldiga vattnets ispuls / också glömskan är en strategi som selektivt förintar /
dess mjuka hugg / skarpa bomull / dess stängda vattenvägg / näst intill intet-
ros – men elden blommar i förstadens hjärta / min hand sträcks oskadd ut / de
dödas klanglösa röster i telefonen / Det kalla blodet / de försvann / stillheten /
strävheten / tung över sin smärtas landskap förinta, sudda ut i trapphuset,
tvättstugan, hissen / de gamlas glasblick / rödkantat rinnig klar / Det är att leva
som finns / den dödliga formen / Att leva

Det brinner i byarna, i förstäderna, allt socker i rädslan grädden / Vi måste
alltid döda / bränna kött / de element vi inte erkänner: sterilisera, lobotomera, döda
Stöta ut ur samhällskroppen / vit glädje / stark berusning / rädsla, godhet, förakt /
En vän sa om Sverige: ”Vi förtjänar ett folkmord” / vi skrattade åt utsagan /
vi förtjänar ett folkmord / inför åskådarkretsen, otaliga ljudlösa döda / att det
funnes en plats, okänd för oss, / där det mångsiffriga talet sifferlöst går ihop / Så
många döda / vita namnlösa kroppar / utan historia och minne / kreatur / stank /
skyffla ner kropparna / skriv / under utplåning / bördan av intet / i oändliga
rader av vinterkors / Jag behöver ditt hat / Du behöver rättvisa / fält i blomning
min vita berättelse / heter lag och ordning / lagar det som rämnar / lagar ständigt
såren i aftonens fajans / släck elden / lås in djuren / skydda djuren från dem själva
Sy avståndsveck i andedräkten / ordningens händer / slår upp läger / knackar dörr
Vem förtjänar vad och varför / Om ej den andre ständigt skymde sikten / ba-
kom stängslet / djur, kroppshyddor, hemvist / Jag ska lära dig vad hem är / Till-
varo utan gräns / Ansiktets bårder / Agraman / Eller en tolvårig pojke som säger
Vårt liv i Gaza är bättre än här / Där fanns bomber och skräck / men det är
bättre än här / Jag bor hellre i ett hus där / än på gatan här / Där bor man
i sitt eget hus / här söker man bostad för natten

Allt är dörr. Allt är början.
Det handlar inte om att äta utan om att gå / i portens sken / näktergalar, nattetid
… hör någon tala om smärtans, men hör inte om hand eller handske / hör heller inga skrik
Ögats skarabé / släckte dess skal / skalögats blick hinnorna; mjölken, vita våg
Dess skummande hand / vilt utspärrad hand dess kust, träd, galgar högst / viker
så löjliga band havet i oändliga vita lakan Sjukhushavet, Lethe, i svalans hals streck
i dessa lakan / De har sovit på våra lakan / bringat sömn och drömmar, oro / grep en åra
Tomma händer grep en åra / klyver vattnet / särar vattenläpparna, rusar genom glömskan
Havet är ett fält som blommar. lavendelns mynning, nattens
doft av nyslakt, regn och bränder… [Jag sover på din arm.] Varför kom du hit? Hur
länge har du varit här? Allting som börjar på h: hugsvalelse, hågkomst, hud, mitt namn
i din mun. Språkljud som spenar / regnet i din mun / Jag hör regnet slå Ditt namn
kan jag inte uttala / trots att du lärt mig fortsätter jag att inte kunna Du besöker mig
Jag rullar denna kärna / som täcker ditt namn / över din rygg / Dess låsta dörr /
Detta valv: knappast större än en näve jord – familj – historia – en passage Dess droppe
Åtklämd, i luten (Ett dolt anagram: ”Det är orden som har kroppar inom sig”
Så länge vi minns Att vakna från livet / Att vakna från de döda / minns du inte
hur högt trädet var Det var inte jag som stod nedanför. Inte jag som sa ditt namn)

Världen är ett vitt bageri. Denna kladdiga vithet, dess politics of pity i ugnarna
Marmorstatyer över sig själva Kabinett, klarinett ur skåpen rasar
offer / benrester; allt vad sidans vithet tagit som betydelsen genom åren / Manna
över tungan… Den vita rosen i ugnens lågor / Eldsnacken / Vekeshjärtat / skyffla
blickens mjöl och den torra floden under våra händer / mild lera / De svenska slavarna hade
det förhållandevis bra / i Sveriges kolonier / Cabo Corso och Saint-Barthélemy / var
inte alla slavar / Det fanns vita, fria kulörta och svarta slavar / skepp av snöbröd
Det sägbaras hembygd tuggas i snön – – – en lyktas ljus, av vidder omgiven
Vad är det jag minns? Himlarymden, vantarna, snön Sparkens färd längs vägarna
Kinderna i kylan. / Köldens strata och kristall / Historier som kristalliserats
med min kropp – – – [minns] inga slavar / Denna kristall / Dess åder / Dess rot /
Varken de godas jubel eller syndarnas klagan / Jag är ensam här i det vita, / ensam
och still… Vid Rosens brinnande nacke / Vad är glömska? / Är det vita då förlustens
eller begärets plats?

Allt faller hela tiden sönder /
… Det faller sönder. Det sägbara faller sönder: nycklar, fruktträd, bro
och port – störtas som krukor mot marken / och våra ägor / är inte längre våra
Åängarna / språkets gräns / språkets gräs kring min kropp
Hembygdens luktsalt: jag sätter mig upp i sängen och vet stråets stillhet
Dess ögonblick i elden / men även sjön och skogen brinner / huset brinner
Min mjuka mun av eld. En historia av brandrök / vuxna och barn / Detta är eld
Hågkomst utan minne: hem i tärningens riktning
Ett diagnostiskt prov ett språktest schibbolet Människa eller barbar? Nationens ros
och min mjuka mun av ved / giv smulorna från livets bord / till alla de förknytta
Att tvingas öppna handen / tills gåvan rasar ut / Ett gammalt byte jag fått del av
Vi som ägde mark med öppna vattendrag
våra smultornstrån / faller hela tiden sönder / ord på esperanto / brev på
frusen tyska… faller sönder / Över marken vi ägde
Att vi ägde mark och hus / D.v.s. att det gick att äga mark och hus /
Att öppna handen och att sälja Dess kust, kyssar, städernas larm blinka
… Du, i stråets låga, outsägliga blomning
Dö av mina lätta händer / dö, för att man känner dem

”Motsatsen till det grekiska ordet för sanning, alethia, är inte som man kunde tro
osanning, utan glömska, lethe”. Ren likvakans talgdankar flämta
Den demokratiska principens glömska ruinträdgårdar / stormar / det knäckta
jubelträdet Vi stå och stödja oss vid våra gränser / Vid våra vattenväggar / Speg-
lande och andas in det obekantas flod försåtliga stenar / hala, svåra / små nävar
i virvlarna / drömmar om genomskinligt vatten / dunkelljus / Det sägs att det stiger
bubblor i blodet / Att det är den syresatta dödens ljus / Lång-
samma andetag / årorna, bottnen / händerna och kropparna / i flödet / sorterande
och urskillningslös / Den sorterande vågen för dig och dig / vårdar inga minnen;
Vattenbilans hugg… vita låga, förintande svepning –
”Wie soll ich meine Seele halten, dass
sie nicht an deine rührt?” De bor i stenens glömska, våra händer
Hur de kammar, viker, krafsar Servetter, blanketter, parlamentens
honung och fallfrukt / Dessa öde rosors paragrafer
Ryttare faller till sin botten, liksom stenens inåt-
vända ansikte en vattnets hud, och åder
Du är den sten, som ingen hemvist har

Agnar, skal Den stumma munnen omkring tidegärden Fruktan, lov-
ordsvägg Ingen ordning har ännu burit denna blomnings tid
Skär det vita snittet, Leukos, bortom vit materia Scilla / Segelväggars nav /
(Hur klart med din själ det blå kunde ha klingat – Och snart blev också detta känt)
Att vada i vattnets monotoni / Att luta sin panna
som vore ansiktet ett kärl / och i flödet samla tårar Havet stiger i staden. Fisken leker
Den leker himlar. Nätter. I detsamma för människorna natt. De går omkring, förnedrade /
av mödan / att utan mod tjäna meningslösa ting / Så samlar de stenar som faller
Ur djupblå himlar faller mörkret ut; det talar lätt mot sovande pannor lys, det
Det finns ingen tröst att säga det med. Det sitter ett djur på vägen som om /
allt var som förr; kägelljusen darrar Dina händer för munnen är ett djurs
i en ihärdig tystnad. Det tänkta snittet: mun. Eller river upp de sammanläkta ögonen
Eller river upp ditt sammanläkta kön. Tystnad, glömska valhänta sår
Vadarnas blödande ögon i morgonens svällande ljus… I sängen nyss fläckade lakan,
det öppna fönstret, stad och larm, ha sönder huset, riv isär, tvinga upp,
molnen av jord, molnen av sten. Den jordiga luften [Och det skriker] / I det råa köttet
Kisse, as, aska. Jord, är det inte detta du vill: att osynlig / uppstå i oss

Det går inte att stanna i denna tanke på knä i dig / Dessa syrsor i lederna, deras mjölk
i ditt mörka hår / bittermandeldoft / Den är mer som ett gift än som en kniv.
Mer som ett långsamt verkande gift än cyankalium. / Kristallina ansiktsmasker
och handskar, kristallina mördande dygn: att begravas i språket, fosterjorden
stilla och utan förhör. Det språkstillas intet-marscher och intet-patrull, jag
vill röra ditt hår med min hand av glas, densamma igen och igen, som en osynlig,
väl bevarad juvel. / I en trädgård ännu höljd i nattlig fukt, / vart rosenstånd bär svarta,
frusna knoppar / redobogen, kanske, kan din skoningslösa hårdhet omvärva mig:
”Det du tycker är vackert är oftast förhatligt för mig” Jag älskar dig. Med
svaga bloddroppar nypon – den självidentiska nyponrosen – Min Gud är mörker
och som trädets rötter / av hundra trådar som i tystnad dricker, svart mjölk
Kommer att leva, kommer inte att leva Var är ditt ”var”, ditt ”här”, ”där”, dina
trädklättrardagar Detta enkla: höga träd, gamla släktingars skafferier Sax-
skänklarna har klippt små ryttares socker Migrationens stenar som du visar mig
Inte heller här men i snäckans rosa läppar, sockriga mynning: en bestämmelseort
från höft till knä, knä till tåspets Ni vadade ut i vattnet, tog sedan spårvagnen,
for genom parkerna, vandrade med händerna fulla av blommor genom vitsippshavet
”Vi är fortfarande här, / även om tiden har separerats från platsen”

Sakta vänder dygnet, tillbaka in i natten, filten, himlen, stjärnorna, tillbaka in
Trångföring / Mantelrörelse / Bestämmelseortens långsamma verkan Du lekte med
stenarna vid muren och murens murgröna skog, dess skuggade förning
& mörkersigill. Silkes-
odlingen i mullbärsträdet, dess inhemskhet, knektarnas sträva kinder, deras väntan
och ute på gatorna hade människor samlats och fler kom till ”gör vad ni måste göra men
kasta inga stenar” – djupt i alla de gående mänskornas vimmel – alltså främst känslan
av tyngd och flykt; det var stenarna, människor av sten
De blödde ymnigt / ymniga stoder /
lyfter munnen mot den andres mun; dryck emot dryck
med brutna stjälkar, / tulpaner / var stenarna, / av liljors släkte / skörden
De som sitter vid borden, bak fördragna gardiner, och mer levande än landet
Vaxdukshänder som tecknar ”utan beröring” retirerar
– – – Smärtan har passerat,
värnlös, och hör dig inte längre. Du som är kvar
Detta livs bete faller – nattens tråd – liljeis
Den beska isen / Nattens risade mun Rullgardiner, i rummet
– – – stjärnor, tårkörtlar / I ögonhålans tak – – – Vi kan sova
Det är en tid för stenar, med / visare av sten och urverk av sten

Träden reser sig höga och allt lägre, murarna
Ja, träden skall bli höga, murarna bli låga i det tadellösa livet
För ringduvan som lämnar trädet – utan hylle, skräppa, bräm – de öppna blommorna
i våra ögon: Detta är de levandes samhälle, i Drömmen-som-var-Land En täppa blod, att skörda händernas upplösning, och rösters gravlika sorl Fånga kronorna som faller!
Blöd svanars vita död Blöd kniv av svält och hungerbord,
fast askan vilar under urnans lock, blöd glänsande ofärd
Så lever vi och tar beständigt avsked under kronorna som ljuset faller i
i sängen som heter sjuklägersäng i sömnen av porslin
Med vida ögon ser allt kreaturligt i öppenheten in,
en uppklippt blick som kysser bettets krans
Vi kan inte somna och inte vakna mer – Se, som när guden blir svan –
ur våra sinnen virvlar världen bort / den varma morgonen; steglitsens tistelväxt –
”Det är svårt att starta en revolution, ännu svårare att segra”. Sakta kommer
den vita natten dragande:
”Die Pupille erscheint schwarz, / weil es im Auge dunkel ist.”
Att krossa sina ögon mot levande stenar. / Att mjölka sina ögon /
på dess segrar / Blunda och se / som löv i vinden
Det är slädarna // Mantelmedarna // handlingar // som föregår snön

Den som inte älskar är kvar i döden i dödens hjärta och lunga. Man in-
bränner något så att det stannar i minnet; endast det / som inte upphör att göra ont
stannar kvar i minnet, och vänder det varsamt likt jord / ett mantelminne
av silke. Nu älskar vi ingen och sparkar med skedarna. Det kan inte finnas
någon kärlek utan rättvisa – ”Vi lever inte här vi bara överlever här som djur” –
händer, ögon, munnar, likt rosor
snittade i gräset som är stelt av is / i denna vita cirkel av begravna
”Den vita kalkstensvägen / jag kommer ihåg / vägen pärlhönsen / men de hemska dåden /
kommer jag inte ihåg / kan jag inte minnas” Gräset vilar sitt hjärta i dig / gräs som stiger
upp mot ljuset. Gräv inga brunnar på gårdarna: de levande törstar inte mer.
”Ber ni om ursäkt för alla som har dött?” ”Nej, men jag ber för dem”
O, dessa döda – ”Jag har sett dig” – Slå hårt mot pannan, slå ända in i hjärtat –
”det var du / med din perfekta vetenskap inställd på förintelse / utan kärlek [—] /
Du dödar ännu / liksom alltid, liksom dina förfäder dödat” Vi lämnar smulor
Vi lämnar moln av blod ”Jag minns smärta på en nivå som jag inte trodde var möjlig
för en människa. / Jag höll brevet lågt då jag öppnade. Mina händer sprängdes bort /
ena ögat, och mina trumhinnor sprang sönder.” I hagtornets offerträd –
inte anklagad men skyldig / det är inte försoning, / det är endast blodets lek,
där döden / står i blom / sköljer rosor nästan ända till sin mynning / spolar
bilden tillbaka

Med handen över ögat försvinner skuggorna, med handen försvinner ögat Att bo /
i ögats port I bruset Se in i bettets krans, se träd bli träd Inte för någon öppning, linne-
vitt mörker, ställs kistorna fram i rummets mitt, grävs rummet ur tiden Ej heller
för ansiktets sömnad / en läraktig ros / vårt segel av sömn /
som andra / sidan av luften, / rent, / väldigt, / ej längre beboeligt
Där vi är. Medgivande, eftergift… vi stal i oändliga behov hem efter hem
men hittar inte vägen / hem / fast händerna redan har fläckats av jord / och hundarna
ylar efter oss / I husen får man ingen ro I blickkammarens spegel ser jag dig
tillsammans med din mormor bland jasminerna / era blommande händer
Ni stiger ned i era händer / med löften om korall. I svärdsliljas ort, den nattliga staden, i
näktergalslandet förebrås inte makten, föraktas inte friheten Du: ”Jag eftersträvar
den. Jag utövar den” Som kunde ni varken minnas eller se, som kunde ni
bryta tiden och tidens begär, med er viljas stora glädje Din mormor fyller linnet
med jasminer – träd, hand, namn – ”Det som varit” heter stenen hon välter
för att börja med dig, för att segra och samtidigt förlora sig själv
i nattväktarstaten, där erkännandets språk blir ofrihetens språk
För det räcker att ni lever / i glömskans exakta vinge dessa spår / för ingen

Vad omfamnar våra skuggor här / för att dricka med skuggors munnar / lust,
att vara sömn / nedsänkta i ögonlock / den sockriga platsens svalka / som alltid är
i samma skugga / … slå upp portarna och öppna fönstren, / våra mormödrars gator /
ropar efter oss / att gatstenen nu har färgats röd / torrt bröd, vät det, med blod
mot era läppar / allt som går över gränsen / blir en dag till sin motsats / glömska
blir minne, och minnet talar ensamt i sitt mörker / utan begär att leva / genom oss /
som inte har något förflutet / och inte kan återvända /
Livet på jorden är skuggan av / det som vi inte kan se…
Du ska en gång finnas / före din vana att vakna…
före fågelsången, daggen, före alla språk / åt-
börder / i den dallrande trafiken i den heta morgonluften, i början
av gatan / i begynnelsen av ljuset / en hemlängtan / orörd, / mur, / i munnars gräs /
i denna åders schaktljus / delar vi ett bröd med regnet /
mellan det som finns och inte kan finnas / en revolutionär modalitet /
urverkets kaststjärnor / ett bröd, en skuld och ett hus / med köttet på benen
kan de döda åter tala / befriade från längtan / tidens hem / en horisont av händer
över vallfärdsstadens murar / öppnades då

En dag ska vi bli vad vi vill… Sirener och bränder / sprungna ur läpparnas kött,
stenar som kysser / en avförtrollad värld – för oss, för dem –
och inte vet vad rädsla vill säga / i skuggan / och omvärderingen av orden / i
spillrorna efter en dröm / där härskarna blivit styrande / kysser / våra misskötta liv /
kysser / en jämlik ojämlikhet för alla / Det stillade blodet som sjunger:
Stillar du smärtan, förgiftar du samtidigt såret… En dag
ska vi bli vad vi vill… Bröd och salt och vatten / kyss /
det gamla träcket från halsen / doppa brödet i dess bett / Människor lämnar bussarna
irrar över fälten / trafiken står stilla / Ditt ansikte blöder / Ett instrument
av blod / stråkar över huden till ljud, skär / längs vägrenens karavaner: De har
öppnat sina ansikten / avhängiga lod / tömda skrik / De har inget / Det börjar /
Händer som blöder är inte tomma / Sår slår ut / stiltje rosor / bland gruset
Om du kan, så sök att glömma denna svavelsmak / och skräcken Stängel,
av skrik / under valv av törne Att fältens valv och hjärtats /
– alltför många kroppar – s stumhet / Att sörja det vi nu vet
att vi aldrig borde ha älskat / Att sörja vårt naiva men nödvändiga förflutna /
Ord för våra försvinnande bilder / lämna dem kvar i jorden / ”Vad
är priset för en sådan sorg?” / utan ord / klättra vi som blinda visare mot midnatt

Natt, vakna, vingar Återkalla början eller slutet / med vilsegångna läppar
Återkalla förstörelsens stora tradition – vår tid /
har varit ursinne och blod / den är trött i sin mun / av svordomar från alla raser
Återkalla nationens farliga gemenskap, som inte döljer en kniv i sina händer /
utan en blomma, en geranium… Jag visste / att mitt döda ansikte / att de döda
är mäktiga härskare / att de levande för alltid förlorat vägen / till sina döda
Because pain is life / och att det är samma sak som händer / När ditt med läppar
tröstade namn / skuggar mina händers hud / Någonstans i världen
förs någon annan till förhör i mitt ställe – – – När världen blir vit och likgiltig /
fördimmas / vide, sömn / och människans liv, denna inlånade andedräkt:
Är mitt ansikte en plats där världen går under
Är din hand slutgiltig
I denna polarnatt / i tåren bredvid dig /
Det kommer en människa / avsides, / vilsegången, / måhända hjärtat återstår;
En näva I snön
är mina händer enkla och fjärran: ”Livet är en sten / av stelnat blod / eller ett blod
som rinner i en sten” – – – Vi öppnar det stycke jord som är vårt / andra
sjönk redan till botten i gyttjan / och graven / har ansikte och händer

Vi träder inte ut ur döden och in i orden, / i ådrornas rosor, / och håller vattnet
intill bröstet / som vore det ett ansikte av gråt: mot kvällen sjunker
det vita vattnet i gravurnorna / likt döda städer, ättlingar till utsatta släkter, /
vi tillhör en generation / bestämd till undergång / vi likna ett likfölje
där vi drar bort / oss öser mörkret tomt, bländande från alla håll…
när silvertråden brister: kaukasiska miner
Vita öde / stöld. Något har hänt med själen:
Det är kriget som unnar oss livet. Det är min mun eller din
i kyssarnas naglarnas nävarnas schakt tystnaden i ditt bett, obol
roterande virvel i vattnets stämband öser hjärt-vatten organ harvest; is
i det levandes ögonblick Vik samman rummet / och släck tiden, /
silvervitt vatten, / vithetens slut, upplöser vitheten inifrån
vita ögat vita hjärtat vita skummande mun vitt i mina händer,
vita bläck och medar – – – O, vita gränslösa berättelse / du gränsar nära
till det som inte finns / den vita natten som ingenting känns / hudens
tystnad: Vem vill vara det onda? / dess klang / i snön, till storms /
Vem vill vara sitt eget – och vårt / jord i oss som gräver

Varken jord eller hemland
inte rosor, men vågor
rinner ur trädgårdens bläck
Din hand rinner i stenen
så att den kan öppnas, sa du

Postat september 19, 2011 av estraden i svenska diktare

Ett svar till “Hanna Hallgren – Välfärdsstaten

Prenumerera på kommentarer via RSS.

  1. Enastående dikt. Jag tappade liksom andan och den fortsatte av sig själv. Hur nödvändigt är det inte med poesi!!! Tack Hanna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: