Tomas Tranströmer – Schubertiana   3 comments

Tomas Tranströmer läser sin dikt Schubertiana

I
I kvällsmörkret på en plats utanför New York
en utsiktspunkt där man med en enda blick
kan omfatta åtta miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva,
en spiralgalax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken,
skyltförnstren tigger av förbipasserande, ett vimmel av
skor som inte sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider
ihop, bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av
röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna,
de framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas
Schubert i något rum därborta och att för någon är
de tonerna verkligare än allt det andra.

II
Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till
en knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan
på just den ladan i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger
under sex veckor över två kontinenter, styr mot just
denna försvinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i
några ganska vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad
”Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig
i rörelse.

III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma
skogar med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, sommar, rullar viktlös in i
framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.
lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på
att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det
plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i
den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt
förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer –
med förtroende – den blinda ledstången som hittar i
mörkret.

V
Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra
händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage,
det ser en aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga
balans: glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ” den här musiken är så heroisk”, och det är
sant.
Men de som sneglar avunsjukt på handlignens män,
de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte
är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och
tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. den långa melodin som sig själv i’alla förvandlingar, ibland glitrande och vek, ibland
skrovlig och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

ur ”Sanningsbarriären” av Tomas Tranströmer

___________________________________________________________________________

Schubertiana
(translation by Samuel Charters)
I.

Outside New York, a high place where with one glance you take in the houses where eight million human beings live. The giant city over there is a long flimmery drift, a spiral galaxy seen from the side. Inside the galaxy, coffee cups are being pushed across the desk, department store windows beg, a whirl of shoes that leave no trace behind. Fire escapes climbing up, elevator doors that silently close, behind triple locked doors a steady swell of voices. Slumped-over bodies doze in subway cars, catacombs in motion. I know also–statistics to the side–that at this instant in some room down there Schubert is being played, and for that person the notes are more real than all the rest.

II.

The human brain’s endless expanse crumpled into the size of a fist. In April, the swallow returns to its last-year’s-nest under the roof of that very barn in that very parish. She flies from the Transvaal, passes the equator, flies for six weeks over two continents, steers toward this disappearing point in the land-mass. And the man who captures the signals of a whole life in some fairly ordinary chords by five strings the man who makes a river run through the eye of a needle is a fat young man from Vienna, called “Little Mushroom” by his friends, who slept with his glasses on and got punctually behind his writing desk each morning. At which the wonderful centipedes of music were set in motion.

III.

The five strings play. I walk home through tepid forests with the ground springing under me crawl up like an unborn, fall asleep, roll weightless into the future, suddenly feel that the plants have thoughts.

IV.

So much we have to trust, simply to live through our daily day without sinking through the earth! Trust the snow clinging to the mountain slope over the village. Trust the promises of silence and smiles of understanding, trust that the accident telegram isn’t for us and that the sudden axe-blow from within won’t come. Trust the wheel-axles that carry us on the highway in the middle of the three-hundred-times magnified bee swarm of steel. But none of that is really worth our confidence. The five strings say we can trust something else. Trust what? Something else, and they follow us part of the way there. As when the lights turn off in the stair-well and the hand follows — with confidence — the blind handrail that finds its way in the dark.

V.

We crowd in front of the piano and play four-handed in F-minor, two coachmen on the same carriage, it looks slightly ridiculous. Our hands seem to move clanging weights back and forth, as if we were touching the counter-weights in attempt at disturbing the terrible balance of the great scales: joy and suffering weigh exactly the same. Annie said, “This music is so heroic,” and it’s true. But those who glance enviously at the men of action, those who secretely despise themselves for not being murderers they don’t recognise themselves here. And those many who buy and sell people and think that everyone can be bought, they don’t recognise themselves here. Not their music. The long melody that remains itself through all changes, sometimes glittering and weak, sometimes rough and strong, snail-trails and steel wire. The insistant humming that follows us right now up the depths.

Postat juni 26, 2010 av estraden i svenska diktare

3 svar till “Tomas Tranströmer – Schubertiana

Prenumerera på kommentarer via RSS.

  1. Du har missat en rad i dikten. Det ska vara: ”De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat. På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.”

  2. Tack Per för din uppmärksamhet! Det ska vara korrigerat nu!

  3. Ping: Påsken 2015 « Snaphanen.dk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: